omniaabsurdumest

Solen sänker sig mot havet i väster, som om Aton var i färd med att ta ett välbehövligt bad för att tvaga av sina monoteistiska ambitioner. Nya tiden är här. Dagen publiceras dagligen. Skolbarn i en bredfrontad gul buss vinkar mot de narcissistiska kulturarbetarna, men de är alltför upptagna med att ta selfies med sina telefoner för att kunna besvara fansens hyllningskörer. Snön krasar under fötterna, temperaturen glider nedåt -15-strecket. En isande vind får små snökristaller att virvla genom luften bredvid tegelbyggnaden, vilket får kulturarbetarna alldeles exalterade. Med en rörelse vänder de ryggen åt fenomenet och knäpper av bild efter bild; effekten detta gudomliga fyrverkeri har på bakgrunden i självporträtten kommer generera de för självförtroendet så livsnödvändiga likes:en på instagram och facebook lika säkert som Amen i slutet på Fader Vår. Jag står runt hörnet och pissar. Framför mig färgas snön gul, och moln av urindoftande ånga slår mot mitt ansikte. Snart är det vår. Jag undrar om mina medmänniskor kommer att upptäcka att färgerna inte riktigt är rätt. Som om det hela bara var en dåligt målad kuliss av Sankte Per. Don't forget to Dance - no no no, don't forget to smile. Julius Caesar laddar för att korsa Rubicon. Julius No laddar för att korsa korridoren och gå på toaletten. Men du förstod det, inte sant? Att jag är en del av er själva? Så nära, så nära!