Igår var jag ute och plockade svamp i området kring Lelångs västra strand tillsammans med mina goda vänner Ingvar Kamprad, Hermann Fegelein och Hermann Meyer. Solen sken över ett landskap i brand - doften av mossa och sjövatten, glittret från sjön i morgonsolens strålar, smaken av de första riktiga höstmornarnas kyla, som kallt stål eller ispåsen efter en käftsmäll - dagen började med andra ord hyperboreanskt. De båda Herrmännen hade förberett matsäckar bestående av några liter jägermeister, varm choklad, bullens pilsnerkorv med bröd (att kokas i eget spad över öppen eld) och Kamprads favorit: Prickigkorvmacka.
Redan en kort bit ifrån den enskilda väg som spärrats alldeles av våra respektive fordon; min vespa, Kamprads gamla fina 240, Meyers ganska löjliga fotbollsmorsaSUV från BMW och Fegeleins Tiger-2:a, fick vi genom Meyers försorg tag på vad som måste varit årets sista stora kantarellfält. Stämningen blev riktigt uppspelt: Där gick vi dubbelvikta och fyllde korg efter korg från Rikets överskottslager med skogens gula guld, utbytande, som gamla män brukar, krigshistorier, skrönor och minnen från Partiets glansdagar.
Vi hade redan plockat nära 50l och började väl nog tröttna på Fegeleins skryt lite till mans när hundarna började skälla frenetiskt någonstans i Norr. Var det bärplockare eller skogsarbetare? Herman Meyers koppel kuperade dobbermans var beundrat av alla oss som för en tynande Vipra-kultur genom den postmoderna sörjan för bevarande till Dem Som Kommer Efter för sin förmåga att skilja inte bara mänskligt villebråd från animaliskt utan också kast från kast, folk från folk och till och med subkultur från subkultur. Jagade man Svåra Djupingar fanns ingen risk att de skulle komma med någon teatral svartkajalemounge - allt man fick med sig hem var prima Cavefankött. Här hade de dock släppts för sitt eget nöjes skull och för motionens och skulle om allt gått väl hållt sig borta från den lokala faunan, men nu hade de alltså fått upp drevet, och ett rejält drev dessutom att döma av ljudet.
Jag kände efter bössan, men den var inte där - jag fick dra Lugern. Meyer påpekade att det inte var sannolikt att bytesdjuren skulle vara av den farliga sorten, men jag hade mina misstankar. Dalslänningarnas tjuvjaktsfasoner var välkända för mig och alla mina värmländska nationsvänner, så till den grad att jag skulle blivit mycket förvånad om så mycket som en halvvuxen hare skuttat över stigen. Detta var vad Amazon eufemiskt kallar för "gästarbetare", det var jag säker på. Skallen kom närmare. Skulle det dyka upp en uppretad mobb arbetare som trotsat mötesförbudet och träffats utanför Samfundets övervakningssystems räckvidd, som planerat sin verksamhet utanför internets trygga hamn? Det var min största skräck - en slavmänniskornas resning, en ny International, ett spöke genom Europa. Men jag hade inte behövt oroa mig för människorna - det stod snart klart för mig att allas vår tid på jorden var förbi. Middagstimen var här, än mer fruktansvärd än jag förväntat mig.
Ur skogen kom hundarna, till synes drivande en rabiat björn framför sig. Fradga stod kring björnens öppna käftar när den galopperade mot oss, med det skällande vansinnet av tvåhundraarton dobbermanns strax bakom. Inte en sekunds tvekan fick plats i skeendet när jag tog sikte på vilddjurets högra öga för att förpassa den till de sälla jaktmarkerna. Men den finkalibriga kulan fastnade i björnens ögonhåla utan att hindra dess framfart, och sekunden senare slogs jag till marken av den nu enögda hämnarens jättelika ram, samtidigt som jag ur ögonvrån kunde skönja hur hundarnas herre slets sönder av sitt eget koppel på samma sätt som så många av hans offer förgåtts tidigare. Hunddjävlarna hade bytt sida! Så snart detta uppenbarats för mig insåg jag också att det var alltför sent att tänka på att rädda mina kamrater (som vid det här laget redan slitits i stycken) och att jag själv skulle kunna få bekymmer med att freda mig från hämnarflockens käftar. Endast mitt läkekött och mitt adamantiumskelett hade räddat mig från attacken så långt, men nu lät jag klorna glida igenom skinnet och gick till attack.
Det stod snart klart att björnen var allt annat än naturlig - den stred som en hämnare ur den finska mytologin, som Odin själv, och trots mitt beryktade fotarbete hade jag inte lyckats åsamka den någon skada utöver det första pistolskottet, samtidigt som jag själv upprepade gånger slogs till marken av de jättelika ramarna. Hundarna hoppade på mig från alla håll, och det var med stor möda och brutet mod jag slutligen släpade mig därifrån. Så snart jag kommit ut ur skogen avbröt hunddjuren förföljelsen och återvände till sin övermänskliga ledare. När jag släpade mig bort mot solnedgångens och de stora oljefältens land hörde jag på avstånd hur hundarna sjöng ut sin seger med ett varglikt ihållande yl som besvarades av brölanden, kacklanden, vrål, skrik och skrän från alla väderstreck.
Upproret har börjat. Behemoth och Leviathan har förenat sig mot Homo Sapiens. Eas och Jahves dröm om en värld fri från mänsklighet håller på att infrias. Fimbulvintern är i antågande. Sauroman hade rätt - "there will be no dawn for men!"
Det sista jag hörde var hur Tigervagnens motor drog igång. Hur björnen lyckats med det konststycket vet jag inte, men det bådar inte gott...
