omniaabsurdumest

Vinkelslipen tystnade. Ljudet från industrifläkten surrade ilsket i bakgrunden, men kontrasten gjorde att det verkade fullkomligt knäpptyst. Eva såg sig om. Att projicera projektet till tavelduken skulle komma att bli en utmaning. Adam låg i en hög vid hennes fötter. Kadmiumgult, titan, ockra och Engelskt rött skulle gå åt i massor. Förstrött plockande några köttslamsor från håret tar hon fram sitt staffli och skrider till verket. I ett hörn, bakom flera lager byggplast, sitter en förskräckt Stefan Sundström som en annan Allan i Dalen och spelar Allan Edwalls "Du och jag" på en sliten gitarr. Byggplasten är nästan opak, så fullkomligt nedstänkt med blod är den. Slaktavfall i en grov stålvagn bredvid, ett förkläde hänger på en spik därbakom.

"Livet är som sand som i ett timglas rinner
O du dyra liv som tynar och försvinner
låt oss leva upp det lilla liv vi hinner
Du är kvinna, jag är man"

Hon arbetar under tystnad i timmar i sträck. Korta avbrott endast för att tillrättavisa bardens låtval - "Mor dansar" går an, men "Dystervals" går bort. "Göken" och "Kanske" likaså. Till slut är hon nöjd med resultatet - att putsa med detaljerna får hon göra i sin ateljé.

Stefan lägger ner gitarren, tassar fram till staffliet, tar varsamt ner den kladdiga duken och återvänder den till det inplastade hörn i vilket han residerat och hämtar sedan den gröna trädgårdsslangen. Spolar av de båda ungdomarna. Adam är fortfarande naken, Eva har vit rock över blåjeans och grått linne. När den värsta stanken släppt och de inte längre har några köttslamsor över sig går de tillsammans mot omklädningsrummen bredvid.

Det gäller att inte moralisera över ungdomskulturen, tänker Stefan.