omniaabsurdumest

Enmanskollektivet som beskriver undergången i realtid. Ondskan som lurar bakom Hce-hyllan på ett bibliotek nära dig. Rävsaxen i lekparkssanden. Glaskrosset i din filet mignon. Reporna i lacken. Smutsen mellan tårna. Lukten av bakteriell svett och stomatol.

En fråga om perspektiv.

Publicerad 2013-10-29 20:04:00 i Allmänt,

Ett mörkrets herravälde råder,
och havet kring oss sjuder,
Nu undgår ingen, ingen nåder,
hör hur undergången ljuder:

Änglabasuner tjuter undergång,
ur himlen kommer bockvagnens dön.
Sirenerna sjunger en glädjesång,
överallt hörs suck, gråt, och stön.

Tiamat skränar gällt ur havsdjupen,
från Gnipahålan hörs Garm gny.
i fruktan fuktar män'skorna strupen,
För vem kan nu se en ny dag gry?

Där står han, nutidens antikrist,
draken och profeten i en,
en ondskefull radikal-elitist,
som nu har makten igen.

En hårlös man med slipade tänder,
med ormens ögon och list,
med korpens ondska och klolika händer,
en övermänsklig sadist.

Han leder en här av demoner och män,
som följer blint av fruktan,
för ingen räknar han som sin vän,
men alla räds hans tuktan.

För vem kan stå upp mot Mörkrets Herre,
När godhetens förste är död?
Överallt talas om mord eller värre,
nu är människans tid av nöd.

När striden kommer är den redan vunnen,
för ingen stå honom emot.
Hans ödes tråd är sedan länge spunnen,
mot honom finns inget hot.

Samhället har han krossat sedan länge,
han har jättars och djävlars stöd:
Den parvel som stulit hans halskedjehänge
kommer snart nog vara död.

Han är den som ensam allting välte,
han som satte hårt mot hårt,
och han är denna sångens hjälte;
han som heter Voldemort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela