omniaabsurdumest

Jag hade glatt mig åt möjligheten i väl fjorton dagar. Äntligen var tillfället här! Solen sken ner över den värmländska idyllen, ängsblomstren spred sin förtrollande doft med den förångande daggen. En abborre slog i viken; också gäddorna var ute på frukostjakt. Jag satt på verandan med min kaffekopp i skirt porslin med fat och kisade ned mot björkarna nere vid stranden för att se om järven bevärdigat mig med ett besök även denna morgon, men där var helt stilla. Fåglarna sjöng, men det var glada sånger om fulla bon, mätta partners och ett överflöd av insekter åt ungarna, ingenting som indikerade att något större rovdjur skulle vara i närheten.

Förutsättningarna var de rätta. Det hade blivit dags att stånka korv. Jag gick till förrådet för att hämta yxan och gick sedan direkt över till Osvalds inhägnad. Det gäller att slå till snabbt, innan man blir för blödig.

- Farväl Osvald, du har varit en god vän. Hoppas du är lika god på tallriken, sade jag och väntade ett ögonblick innan jag drämde till med yxhammaren i hans panna. På detta sätt ville jag ge honom möjlighet att yttra några sista ord, men in i döden bestod hans tystnad.

Korven blev god, men jag saknar Osvald. Livet härute är inte detsamma utan honom. Dessutom blev stora delar av köttet skämt - i fortsättningen håller jag mig till höstslakt liksom förfäderna.